Brev till en ny muslim (del 1 av 2) – Abdassamad Clarke

Brev till en ny muslim (del 1 av 2)

I Allahs namn, den Allnådige, den Nåderike

Och må Allah välsigna Muhammad, hans familj och hans följeslagare, och må Han skänka dem frid.

Allah, upphöjd är Han, säger det vars mening är:

Vem kan säga någonting bättre

än den som kallar till Allah

och handlar rättfärdigt

och säger “jag är en av muslimerna? (Surah Fussilat: 33)

Du har antagit islam. Du har insett att du har en Herre som har skapat dig, och som har bestämt ditt öde, både det bra och det dåliga i det, det söta och det sura i det, som hör dina böner och som känner dig väl – ty är inte Han medveten om vad han har skapat? – Han som har väglett dig till Islam, Han som är Givmild, Nåderik och Allsmäktig, Han som är snabb att avräkna och som har såväl vackra som majestätiska attribut. Du inser att din Nåderike Herre har sänt sina budskap till dig personligen genom Hans budbärare, varav den sista är Allahs Budbärare, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Muhammed. Du tror att Quranen är Allahs tal, talande till dig.

Du är antagligen förbluffad över det faktum att din kultur har dolt Islams slutgiltiga sanning i över tusen år, och ljugit om den för dig och dina förfäder. Du är överväldigad av att ha funnit att Allah är Sanningen, Verkligheten, att Paradiset och Elden existerar, och att oräkneliga profeter har sänts till mänskligheten med detta budskap, däribland Isa (Jesus), Musa (Moses), Ibrahim (Abraham), Nuh (Noak) och Adam, och många fler vars namn du inte känner till, i alla världens hörn under historien, frid vare över dem alla, och att du nu lever i den slutgiltige Profeten Muhammeds tid, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vars budskap upphäver alla andra budskap och vars livsväg, Islam, är till för hela mänskligheten, oavsett etnicitet och språk, till tidens slut.

Du tillhör nu en gemenskap som sträcker sig från östra Kina, till västra Europa och in till de amerikanska kontinenterna, söderut Afrikas södra udde, och norrut mot kalla asiatiska länder. Det är en gemenskap som blandar araber, turkar, perser, kineser, afrikaner, malajer och indonesier, och pakistanier, och ett ökande antal tyskar, spanjorer, engelsmän, och italienare och mayaindianer, inkaindianer, guyananer och karibier. Denna gemenskap utgör mer än en fjärdedel utav världsbefolkningen.

Du är antagligen medveten om den oerhörda rikedomen och skönheten inom arkitekturen, yrkesskickligheten bland muslimer, den fantastiska ansamlingen poesi och sånger, och Islams storartade kulturella arv av lärdom och vetenskap, kommentarer till Quranen, det mest sofistikerade genomarbetandet av lagen, studier av hadith-litteraturen, samt ordböcker för det arabiska språket, med mera.

Mitt i allt detta kvarstår dock faktumet att du inte bara är en ny muslim, utan även betraktas vara en “revertit” eller “konvertit” och förväntas att definieras ytterligare, av samtliga människor, såväl muslimer som icke-muslimer. och bli: Sunni, Sufi, Salafi, Hanafi, Maliki, Shafi’i, Hanbali eller följa “traditionell islam” eller politisk islam, bli en “moderat” muslim för att inte betraktas som en fundamentalist eller extremist. Men du har i all enkelhet bara accepterat Islam och är belåten över att vara muslim. Du känner dig antagligen också förbryllad över att vidhållandet av dessa undergrupperingar oundvikligen tycks leda till att du ställs emot andra, stundom med ett missgillande på gränsen mot hat, eller med en mindre motvilja, eller, som i fallet med rättsskolorna, med en artighet som du misstänker döljer en djupare fientlighet.

Du märker även att det finns människor som anser att ”västvärlden” är en motsats till Islam och att de själva därför motsätter sig den, emedan andra söker att imitera ”västvärlden” på alla möjliga sätt och inte ser någon annan framkomst för Islam än en sådan imitation.

Detta är förvisso förbryllande, men som en ny muslim, kan du känna att du inte förmår bibehålla din ursprungliga intuition att Islam är nog och att du helt enkelt är en muslim. Syftet med detta öppna brev är att övertyga dig att det visst är mer än nog att endast vara en muslim. Ändock skulle jag vilja visa att de grupperingar vartill du kallas, och de benämningar som används, alla har en viss betydelse och vidare att övertyga dig om den faktiska realitet som tillhörandet till dessa grupper innebär och att de alla är muslimer och delar av den större muslimska gemenskapen. I slutändan är hemligheten ändock att förbli muslim. Måhända börjar du inse att det är någonting vars mening vi inte fullständigt förstår och som är i behov av att återtas.

Men var ska man börja? Först och främst avser jag att begränsa mig till ämnen som olika muslimska grupper vidhåller med rätta, då det är angelägenheter som alla muslimer enas om, utan att gå in på ämnen där det finns meningsskiljaktigheter. Därför vill jag be om tålamod, eftersom vi skall handskas med en del krävande begrepp och verkligen försöka förstå några av idéerna i fråga.

Låt oss inleda med politisk islam och låt oss därför gå in på det mycket omtalade Hizb at-Tahrir. Även om det finns andra grupper som betonar Islams politiska aspekter, som det Muslimska Brödraskapet, väljer vi denna grupp eftersom de för närvarande befinner sig i hetluften. Sanningen är att Hizb at-Tahrir faktiskt har begripit en av de viktigaste frågorna inom Islam, nämligen den styre.

Allah säger det vars mening är:

Ni som har iman! Åtlyd Allah och åtlyd budbäraren

och de av er som har befälet

(Surat an-Nisa’: 58)

Den tredje gruppen som nämns i denna vers, “de av er som har befälet” är enligt flertalet lärda, muslimernas härskare och ledare, och följeslagarna omkring Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, instämde enhälligt om utväljandet av en kalif.

Stora delar av Shari’a kan inte förverkligas utan en ledare, eller en qadi som ledaren tillsatt, och det är inget tvivel om att kalifat är den traditionella utformningen av muslimskt styre, även om vi måste klargöra att vi grovt förenklar vår historia, då en hastig tillbakablick visar alla sorters mot-kalifat, sultanat, kungadömen och emirat under det senaste årtusendet. Ändå kan alla dessa former tydligt innefattas under beteckningen gemenskaper under ledarskap av ”de av ser som har befälet.”

Ledarskap är sannerligen en oskiljaktig del från mycket inom Islam. Ett exempel zakat, som insamlas och fördelas av män, vilka tillsatts av ledaren.  Ledaren skall även fastställa början och slutet av Ramadan. Han utnämner imamer av de större moskéerna och han utser reglerare (muhtasibs) som håller marknaden fri från ocker och ser till att vikterna och måtten är de rätta. Det är han som avgör huruvida muslimerna under hans styre befinner sig i krig eller inte, vilket är någonting som inte kan bestämmas av stridande grupper i bergen eller gömda motståndsgrupper i städerna. Sålunda har Hizb at-Tahrir rätt i att Islams religion inte kan åtskiljas från politik, och att Islams politik tydligt återfinns i Boken och sunnan.

Hizb at-Tahrir är även en grupp som representerar den trend som har benämnts ”modernism”, vilket, såvida det avser vårt behov av att bemöta den moderna eran, i så fall är odiskutabelt. Förvisso skulle vi kunna argumentera för att det är Islams oumbärliga kännetecken och förutbestämmelse att passa varje epok och varje samhälle fram till tidens slut. Islam lag innehåller inte bara tidlösa bedömningar, utan utgörs av tillvägagångssätt, varmed ny situation kan bemötas och varje ny fråga kan besvaras, baserat på vad vi redan innehar av Quranen, sunnan, de lärdas konsensus och tidigare bedömningar.

Det är dock bara den juridiska aspekten, men Islam är alltid modernt, eller snarare kan vi säga nytt, och om så inte är fallet, har någonting gått fel. Det är inte nytt på grund av påverkan av externa kulturer, utan just på grund av att det är nytt får det varje tid att formas under högre evaluering och bibehålla det acceptabla och avstå det oacceptabla. Modernismen som anser att vi måste revidera eller reformera Islam utefter vad vi förstått ifrån vetenskap och andra samtida institutioner är redan föråldrad, då den vetenskap som de upphöjer redan kritiseras intensivt inifrån sin egen fästning och befinner sig i allvarliga kriser. Sådana människor längtar efter Newtons mekaniska ordning, vilken redan har sopats bort av kvantfysikens osäkerheter.

Islam har alltid varit nytt. När Islam först dök upp var det nytt, och enligt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var det en främling. Han sade:

”Islam inleddes som en främling och skall komma åter som en främling, liksom det inleddes, så vänta er en god framtid för främlingarna.” Denna hadith förmedlades av Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, och den återfinns bland annat i Sahih Muslim.

Den stora Andalusiska civilisationen var fullständigt ny. Ottomanernas ankomst var fullständigt ny. Varje islamisk civilisation har varit fullständigt ny.

Efter politisk Islam och modernism, är det dags att betrakta de olika formerna av Islam som betonar traditionen; låt oss betrakta salafismen eller det som ibland nedsättande benämns wahhabism. De betonar salafiernas praxis: Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, de första rättfärdiga generationerna, och angående har de rätt. Abu Nahih al-‘Irbad ibn Sariyah, må Allah vara nöjd med honom, rapporteras ha sagt att, “Allahs budbärare, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förmanade oss med en förmaning som fick våra hjärtan bäva och våra ögonen att fyllas av tårar, så vi sade, ‘Allahs budbärare, det är som om det vore ett förmanande farväl, så tillråd oss.’ Han sade, ’jag råder er att ha taqwa till Allah, Allsmäktig och Majestätisk är han, och att åhöra och lyda även om en slav givs befäl över er. De av er som lever vidare kommer att se flera meningsskiljaktigheter, så ni måste hålla er till min sunna och de rättvägledda kalifernas sunna, de som tar den rätta vägen. Bit fast vid den med kindtänderna. Se upp för nyligen införda angelägenheter, för varje nyligen införd angelägenhet är en innovation, och varje innovation är villfarelse, och varje villfarelse är i Elden. Abu Dawud och at-Tirmidhi förmedlade den och [at-Tirmidhi] sade, “En god, sahih hadith”. Imam Nawawi inkluderade omdömesgillt den i sitt urval av de fyrtio hadither, vars oumbärlighet de lärde har enats om.  Denna välkända hadith är en av flera som klargör att man måste hålla fast vid Profetens sunna, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och de rättvägledda kalifernas sunna. Salafismens insisterande på detta är sålunda varken någonting nytt eller förlorat, utan snarare har det alltid varit en enande angelägenhet hos muslimerna, och därtill återfinns det allt för många verser i Quranen och Profetens traditioner, må Allah välsigna honom och ge honom frid, angående detta för att något som helst tvivel skall uppstå.

Det finns liknande grupperingar vars orientering kan sägas vara inriktad mot tradition, det förflutna och det varsamma bevarandet av Islams källor, och vem skulle kunna argumentera emot dem om vikten av det?

Låt oss nu se till de som i större utsträckning betonar Islams andliga aspekter. För sufierna, består dess inledande steg renandet av hjärtat och ens beteende från destruktiva vanor som framhävelse, avund, snålhet, girighet, ilska och hat, samt omfamnandet av ädla egenskaper som generositet, tålamod, ståndaktighet och vaksamhet. De strävar efter sann och omedelbar kunskap (ma’rifah) om Allah, upphöjd är Han, vilket skiljer sig markant från kunskap härledd ur böcker och studier, även om det inte motsäger den lärda kunskapens nödvändighet. Flera av de lärda har betraktat dess vetenskaper som obligatoriska för varje muslimsk man och kvinna. Detta eftersom otaliga Quran-verser och hadither från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, visar vikten av autentisk kunskap om Honom, samt att negativa karaktärsegenskaper är fatala och att ädla karaktärsegenskaper är själva essensen Profetens budskap, må Allah välsigna och skänka honom. Det återberättas att han, må Allah välsigna och skänka honom, sade:
“Jag sändes endast för att fullända de ädla karaktärsegenskaperna.” Detta förmedlas av Imam al-Bukhari och flera andra eminenta hadith-lärda, och är en av många texter som betonar vikten av denna aspekt.

En del muslimer är enliga om detta men skiljer sig terminologiskt, då de istället för att tala om sufism, talar om ”självets rening” (tazkiyat an-nafs). Med det i beräkning, samt faktumet att båda instämmer om dess essens och enbart skiljer sig beträffande terminologi, är det tydligt att muslimer är enhälliga angående vetenskapens betydelse.

Men om någon antar att man, på grund av Islams inre dimensioner, skulle kunna avstå från dess yttre aspekter, eller tror att en inre tolkning som frångår dess klara yttre riktlinjer, vore det ett förvanskande av Islam. Sufism är en signifikant betydande aspekt av vår väg, vars betydelse enbart tydliggörs i de traditionella källorna och tillvägagångsättens kontext, det vill säga som en del av en helhet.

Låt oss nu betrakta den modernt myntade termen ”traditionell islam”, eller ”sunniislam”, vilka både används för liknande syften och som kan sägas referera till Ahl as-Sunnah wa al-Jama’ah. Denna term myntades för att täcka de olika grupper inom inom den muslimska gemenskapen, vilka även om de skiljer sig angående en del praktiker och doktriner, anses falla inom Islams accepterade parametrar, det vill säga de som vidhåller de fyra rättsskolorna  Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali, till de två aqidah-skolorna Maturidi och ’Ashari, samt de olika skolorna av sufism som stammar från Imam al-Junayd, vars bevis härrör från Quranen och Sunnan. Detta paraply används sålunda för att täcka in flera de olika ståndpunkter som muslimer har anammat, vidhållande att de är acceptabla trots deras skillnader.

Det är därtill viktigt att komma ihåg att de som innefattas av denna term är muslimer, inte enbart sunniter eller ens ”sunnimuslimer”, då talandet om ”sunnimuslimer” nästintill indikerar att det skulle finnas en annan acceptabel form av Islam, vilket inte är fallet.

Även om muslimer följer Hanafi-, Maliki-, Shafi’i- eller Hanbali-skolan, som samtliga innefattas i Ahl as-Sunnah wa al-Jama’ah och tillhör den muslimska gemenskapen, skall de inte definieras av dem, vilket innebär att den som exempelvis följer Abu Hanifas madhhab inte är en hanafimuslim, utan en muslim. Sanningen är därutöver att det stora flertalet muslimer, strikt talat, inte följer någon madhhab alls. Ett samhälles ledare måste utse någon till qadi och mufti, och de måste nödvändigtvis följa en av de välkända imamernas fiqh, eftersom de aldrig kommer att nå den nivå som krävs för att själva förmå härleda bedömningar ur Quranen och sunnan, vilket samtliga lärda enas om. Muslimen ber muftin eller imamen om svar på olika frågor och problem, varefter svaret som emottages kommer att vara enlighet med en av dessa välkända skolor, även om han förblir muslim och inte definieras efter sin muftis eller imams skola. I den meningen är madhhabism förvanskning, även om de olika madhahib själva är godtagbara. Sålunda återkommer vi till ledarskapets betydelse, eftersom ledare bestämmer riktningen genom dessa ärenden.

Allt det ovan nämnda angår grupper inom Islams gränser. Det är dock nödvändigt att även adressera frågan om en av de grupper utanför Islams godtagna parametrar, nämligen Shi’ah. Denna term inbegriper ett brett spektra av de grupper varav en del, som Isma’iliterna, har doktriner som skiljer sig så påtagligt från Islam att de betraktas vara icke-muslimer, eller har doktriner som innehåller aspekter som utesluter dem ur Islam, exempelvis de som deklarerar samtliga följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, var otrogna. Det stora flertalet shi’iter befinner sig utanför Islams godtagna gränser, även om man bör vara försiktig med att fördöma dem, sedan obehövliga kufr-anklagelser är avskyvärda. Om vi skulle försök finna förtjänster hos dem, kunde vi förvisso nämna kärleken till Profetens, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, familj, som ’Ali ibn Abi Talib, hans fru och hans ättlingar, må Allah vara nöjd med dem. Respekten och kärleken till Profeten, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, och hans familj är av yttersta vikt inom Islam och återfinns därav vanligen hos muslimer. Det finns flera bevis för detta i Quranen och sunnan, varav det mest påtagliga är faktumet att de böner som vi utför fem gånger om dagen avslutas med den berömda du’an, ”O Allah, välsigna Muhammad och Muhammads familj, så som du välsignade Ibrahim och Ibrahims familj…” Däremot låter vi inte Sayyiduna ’Alis obestridliga meriter, må Allah vara nöjd med honom, förblinda oss för de andra följeslagarnas lika påtagligt höga ställningar, vilket är väldokumenterade i såväl Quranen som flera oomtvistliga hadither.

Vi vänder oss nu mot temat Islam och västvärlden. Även om vi inte förbiser imperialismens och kolonialmakternas påverkan då som nu, vägrar vi att betrakta västvärlden som en monolitisk enhet, oförsonlig med Islam, i synnerhet sedan vi själva är dess frukt. En noggrann studie av Europas historia visar, enligt mig, att västvärlden har närmat sig Islam under en mycket lång tid. Samtida har detta skeende dock motarbetats av förhandenvarande intressen, så som kyrkan och ockerekonomi, vilka har känt sig hotade av Islam. Men en djupare förståelse av vår historia visar att vi har lämnat det imperialistiskt romerska arvet och den förvanskning av doktrin och religion som kyrkorna har tvingat på oss, samt att den enda logiska destinationen för västvärlden är Islam. Ett bevis för det är behovet av ett tal som detta hos de stora skaror människor som antager Islam här i Storbritannien.

Utifrån denna kontext, avser jag återgå till att tala om din roll i det hela.

Se dock till att inte falla för de besvikelser och förvillelser, må Allah skydda oss, som har drabbat andra i liknande situationer, sedan de efter den inledande ivern över upptäckten av Islams undangömda skatt, fann att en stor del muslimer och muslimska gemenskaper allvarligt misslyckats att leva upp till den. De drev sakta bort från moskéerna som dominerades av etniska uppdelningar och strider. Förvisso lämnar de sällan Islam helt, men entusiasmen tycks försvunnen och deras Islam övergår i bästa fall till en vana, en religion. Denna villfarelse är omöjlig om du ser dig själv som ansvarig, tillsammans med dina bröder och systrar, för att etablera Islam i dessa länder under denna tid. Då kommer du aldrig att ha tid för för varken besvikelse eller nedstämdhet.

Vi har nu pedagogiskt sammanfattat några aspekter av de olika muslimska grupperingar som finns, med avsikten att visa hur var och en av dem innehar någonting värdefullt och sant i det de vidhåller. Även i deras grupperande under ledare och gemensamma arbete för att upprätta vad de anser vara sant, finns förvisso en värdefull poäng, ty grupperandet är ett försökt att genomföra vad vi borde genomföra, vilket är etablerandet av en gemenskap. Även om vi vanemässigt betraktar sådana grupperingar som splittrande, är sanningen att enandet av en gemenskap och åtlydandet av ledare är närmare Profetens sunna, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och följeslagarna än isolerade familjer och individer i en sekulär stat. Att sådana grupper bör övergå i gemenskaper och naturligt utökas till att välkomna alla muslimer, och betrakta alla muslimer som bröder och systrar, och att de bör förenas med varandra i större gemenskaper, stora nog att betraktas vara samhällen, anser vi vara självklart. Sålunda är det dags för muslimer att ta lärdom från dessa fenomen och börja enas i kommuniteter under valda ledare, samt verkställa de aspekter av Islam som vi har möjligheten till i livet här och nu, vilket framförallt är den fallna pelaren, Zakah.

Men jag skulle återigen vilja tala till dig som har blivit muslim i detta samhälle, i denna tid. Din roll är ytterst betydelsefull. Det är väsentligt att du tar den Islam mellersta väg, och då avser jag kompromisser, utan en balanserad väg. Det är viktigt att du blir en muslim i Sverige, snarare än en ”svensk muslim”, efter som vi har tröttnat på alla de adjektiv som kommit att kvalificera Islam. Det är viktigt att du utformar det svenska levernet enligt Islams värderingar, snarare än försöker reformera Islam enligt svenska värderingar. Angående det, bör du även motstå påtryckningarna från dina muslimska bröder och systrar att modifiera Islam i den andra riktningen, genom att bringa arabiska och pakistanska kulturelement in i din islam. Islam kommer att spridas här först när det tydliggjorts att man inte slutar vara svensk genom att bli muslim, då Islam inte är en kultur utan ett filter för kulturer, som i samtiden möter den unika utmaningen att filtrera bort presentismens anti-kultur, vilken upptar dagens moderna människa. Modern kultur är emot kultur.

Angående denna strävan, är upprätthållandet av goda relationer till dina föräldrar och din familj, dina gamla vänner och bekantskapskretsar, dina arbetskollegor och studiekamrater, av sådan vikt att det knappast kan överbetonas. En oerhört stor del av Islam består av god karaktär och gott beteende, generositet, artighet och godhet. I Allahs budbärare, må Allah skänka honom frid och välsignelser, har vi en god förebild. Som infödda muslimer har ni tillgång till människor i det. Det kan mycket väl räcka med att de vet att du är en muslim, om ditt uppförande är i harmoni med hans, må Allah välsigna och ge honom frid. Du är faktiskt deltagande i ett historisk skeende, även om historien inte nedtecknar ditt namn. Sålunda har du ett dubbelt ansvar. Du har ansvaret att bibehålla en god uppfattning av och bemöta alla muslimer väl, vilken grupp de än må tillhöra, och du har ansvaret att vara en föregångare till det Islamska samhället som med säkerhet skall etableras i dessa länder.

Det finns däri inget frångående av behovet av det grundläggande elementet i Islams budskap, vilket är så uppenbart att det, trots att det är detta brevs kärnfråga tillsammans med ledarskap, nästintill aldrig tydliggörs i litteraturen: gemenskap. Profeten, må Allah skänka honom frid och välsignelser, och hans följeslagare var en gemenskap. Det är tydligt genom hela hadith-litteraturen. Om vi därtill sammanlänkar det med vad vi tidigare har talat om, är behovet av en gemenskap det som driver människor att skapa och tillhöra grupper.

Onekligen är en kylig moské, vari människor kommer och går utan att möta varandra och utan omtanke om varandras välmående, långt ifrån tillräckligt för att uppfylla det behovet, och inte heller är det baserat på det det mönster som vår älskade Profet, må Allah välsigna och ge honom frid, etablerade i den upplysta staden Madina.

I de bönder som vi utför fem gånger om dagen, och i al-Fatiha som vi reciterar, ber vi Allah om att ”vägled[a] oss längs den raka vägen”, bedjande om att vägleda ”oss”, utan att kvalificera kön, ras eller kultur, och utan att begränsa det till ”mig”. Det antas att den mest grundläggande nivån av Islam är att vi är en gemenskap. Detta ord har kringgåtts av en hel del mystik.

Det enda adjektiv för vår status i Islam som vi ännu inte har förkastat är ”ny”, ty om det är någonting som den nya tiden behöver så är det en ny muslim. Så som vi har betonat betydelsen av gemenskap, bör vi även tillägga att den nya muslimen nödvändigtvis kommer att återfinnas i nya kommuniteter.

Men vad är en kommunitet? Denna fråga är värd att ställa, eftersom det är lätt att anta att vi alla förstår vad det innebär, även om det långt ifrån är självklart. Detta ord har kringgärdats av en hel del mystik.

För att finna ett svar, vänder vi oss till ordets mening. Först och främst finner vi att dess etymologiska härledning ur det latinska ordet ”communitas”, som indikerar det som en sammanslutning har gemensamt. I dess mest extrema form allting som innehas gemensamt, till den grad att män och kvinnor håller varandra gemensamt och det inte finns någon form av igenkänningsbart äktenskap. Detta är den extremt idealistiska formen av kommunism. Det återfinns i Platons Staten. Den andra extremen är virtuella kommuniteter och Facebook-medlemskap. Människor som använder samma sorts dator anses tillhöra samma kommunitet. Vi befinner oss i en gemenskap med människor på andra sidan jorden, vilka vi aldrig träffat och aldrig kommer att träffa, enbart på grund av att vi delar ett intresse av samma sorts musik. Sålunda är det relativt obetydliga saker som människor delar och som sammanför dem i gemenskaper, då en del till och med enas kring lidandet av sällsynta sjukdomssyndrom. Vi ser att människor återfinns i gemenskaper med hänvisning till obetydliga angelägenheter eftersom de tillåts bilda gemenskaper omkring det som verkligen betyder någonting, samtidigt som en stor del av det som verkligen betyder någonting är det som rör pengar, egendom och välstånd. Islams till synes oupptäckta dimensionen är den som angår pengar och egendom, vars viktigaste del för oss är Zakats fallna pelare, varom Shaykh Abdalhaqq förhoppningsvis kommer att tala senare idag.

Humanism behandlar vår mänsklighet som det mest väsentliga vi har gemensamt, men sedan såväl Stalin och Genghis Khan som seriemördaren kan hävda det, är det inte en särskilt givande definition.

Vi säger, och Allah vet bäst, att en av de avgörande likheterna som vi har gemensamt är vårt behov. Det är inte enbart ett behov av materiella ting, utan ett djupt behov av Skaparen som frambringade oss och som upprätthåller vårt vara i varje ögonblick. Det behovet manifesteras även som vårt behov av varandra och sammanlänkning. Allah säger i Quranen:

Människor! Ni är de fattiga i behov av Allah,

emedan Allah är Den Rike utan behov, Den Prisvärde. (Surah Fatir:15)

Angående detta behov kan mänskligheten indelas i två: de som erkänner det och de som förnekar det. De är två gemenskaper och har så alltid varit genom historien.

Vi inser även att det kan länkas till ord som kommun och kommunicera. Kommun används ännu som ett ord för en styrande stadsenhet i Europa, men som verb indikerar dess engelska motsvarighet, commune, ett sannerligen intensivt och intimt sätt att kommunicera. Låt oss därför anta att kommunitet, vid sidan av att vara en mänsklig gemenskap med gemensamma angelägenheter, är någonting vari kommunikation sker. Kommunikation mellan människor, karakteriserar vi som avtäcker det som övertäckts och sålunda belyser det. Dess motsats är vad vi upplever idag: övertäckandet av sanningen och dess överskylande genom kluriga argument och dialektik.

Vi skulle inte kunna benämna vår samtid en gemenskap, eftersom dess förlitan på högteknologisk data och information, och dess fientligt dialektala bemötande av den informationen, och informationens spridande genom prästerliga experter och yrkesmän som manipulerar den till skändliga höjder, är en gemenskaps motsats.

Vidare finner vi en essentiell aspekt av Islam, och av varje samhälle som under någon tid erfarit återstoderna av äldre tiders profeter Islam, och vi vidhåller att varje folk någon gång har haft en sådan hos sig, är att det finns två nivåer av kommunikation, varav endast en anses verklig av den moderna människan: den mellanmänskliga kommunikationen. Den andra vitala aspekten, som varje sund kultur i alla tider har varit uppmärksam på, är kommunikationen med det osynligt Gudomliga; talandet till Honom i uppriktig åkallan och åhörandet av Hans tal till oss i Hans uppenbarade bok.

Detta är sålunda ett försök att öppna idén om en kommunitet: det är de som gemensamt delar sina djupt existentiella behov av Skaparen och av varandra, och de som kommunicerar i förtrogenhet.

Ni måste vara sådana individer som, om ingen annan beter sig som i en gemenskap, kommer ni själva att bilda en. Och om ni inte förmår det, behöver ni finna människor med vilka ni förmår det. Jag menar inte att finna en kommunitet, utan finna människor med vilka ni kan uttrycka era behov av en gemenskap. Gemenskap behövs för även för bönen, ty muslimer ber i gemenskap. Gemenskap behövs för zakah, ty vi behöver andra att ge vår sadaqah. Det handlar inte bara om att de behöver vår sadaqah, även om så kan vara fallet, utan att vi behöver den för att fullborda denna aspekt av vår din, med en medvetenhet om att sadaqah innefattar flera aspekter av mänskligt beteende, vid sidan det rent ekonomiska. Gemenskap behövs för det ömsesidiga påminnandet som är en så väsentlig del av Islam. Vi är människor som lär ut och lär in. Varje muslim har ett område som han lär ut inom och ett annat som han lärs inom. Gemenskap behövs för att våra barn ska förmå att gå från familjen och ut i världen. Engelskans ”education”, från latinets ”educare”, betyder ursprungligen att ”leda ut”, det vill säga att leda barnet ut ur barnets värld och familjens säkra vrå, till livet som det i sin tur kommer att leva. Utanför gemenskapen leds baren ut i världen genom institutioner, sedan även kontra-kulturens antikultur numera är institutionaliserad, även om människor sällan medger det. Människor framkommer nästintill aldrig från dessa offentliga, men förtäckta institutioner. Kommuniteten eller institutionen bör emellertid inte ersätta barnets säkra världar, även om gemenskapen är ett naturligt sätt att komma ut in världen och in i dess vuxenliv vid en lämplig tid.

Islam kommer att ha ankomma till dessa länder när våra barn och barnbarn har antagit Islam som ett fullständigt naturligt för deras vara.

Vår gemenskaps kärna är ledarskap. Islam är inte demokrati. Demokrati är en humanistisk hypotes, under förhoppningen vi genom det kvantitativa antalet människor som deltar i den demokratiska processen, skulle kunna frångå autokratisk tyranni. Men eftersom Islam inte är en autokrati, är vårt första försök att definiera vårt styre som mäns åtlydande under en av de egna, inte heller inte gott nog. Inte heller är Islam en teokrati; det inte är ett styre av präster och lärda. Islam är en nomokrati; det lagens (nomos) styre. Sålunda är det styre genom en man under råd, gränsdragningar och vägledning från de lärda, vilka är de människor som har kunskap om den uppenbarade lagen, al-fuqaha, är de mest betydande.

Detta är oomtvistligt det muslimska samhällets natur och har så varit sedan Profetens tid, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, via al-Khulafa ar-Rashiduns kalifat, må Allah vara nöjd med dem, och vidare ner till vår egen era före det interregnum som vi numera erfar angående kalifatet.

Därför kan Islam sägas ha ankommit först när kommuniteter av födda och uppfostrade muslimer uppkommer, enade under de främstas ledarskap, vägledda av fuqaha från dessa länder, med kunskap om framförallt Islams lag och vetenskaper, men även dessa länders kultur och historia.
Må Allah göra mig och er värdiga detta ansvar. Amin.

Assembly House, Norwich

Söndag 11e Dhi’l-Hijjah 14828/22 December 2007

Författare: Imam Abdassamad Clarke

Översättare: Abdalhakim Andersson

 

Published by admin

Abdassamad Clarke is from Ulster and was formally educated at Edinburgh University in Mathematics and Physics. He accepted Islam at the hands of Shaykh Dr. Abdalqadir as-Sufi in 1973, and, at his suggestion, studied Arabic and tajwid and other Islamic sciences in Cairo for a period. In the 80s he was secretary to the imam of the Dublin Mosque, and in the early 90s one of the imams khatib of the Norwich Mosque, and again from 2002-2016. He has translated, edited and typeset a number of classical texts. He currently resides with his wife in Denmark and occasionally teaches there. 14 May, 2023 0:03

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *